Ethos – Hur skapar man det?

Ethos – det intryck man ger sina åhörare av sig själv som individ. Hur väcker man en känsla av välvilja hos sina åhörare och blir betraktad som en trovärdig och respektingivande person?

(Ja, motsatsen finns också, att man framstår som lögnaktig och icke trovärdig när man förhalar fakta eller tittar åt alla håll för att man är osäker och då inger man ett dåligt ethos vilket gör det svårt att komma vidare med det budskap du vill förmedla.)

Jag satt och läste om JF Kennedy och Martin Luther King igår och de hade verkligen förmåga att få människor att ställa sig på deras sida. få dem att känna att han var en av dem. Tänk bara när Martin Luther King höll sitt berömda tal vid Lincoln Memorial i Washington den 28 augusti 1963, (som ni för övrigt kan lyssna på i sin helhet om ni klickar americanrhetoric.com ). 250 000 människor var samlade för att stödja medborgarrättslagstiftningen och han hade samlat dem alla i sin kamp och då sade han: ”Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir bedömda efter färgen på sin hud utan efter sin personlighet”. Helt plötsligt var han en av dem, inte bara en ledare, utan någon som kunde känna samma längtan och känslor av oro, glädje och hopp som alla de 250 000 som var samlade framför honom vilket gjorde att de fortsatte att lyssna utan att sätta upp barriärer av tvivel. Ju bättre ethos en talare har desto mer välvilliga och positiva blir hans/hennes åhörare att lyssna och acceptera budskap och argument. Lyssna på talet så återkommer jag till det för han var en lysande talare som man kan lära mycket av. Oavsett budskap kan man lära av knep och knåp från olika talare 😉


En annan som också var skicklig på detta var John F Kennedy, president i USA vid samma tid, (han sköts den 22 november 1963 i Dallas). Det kalla kriget höll på att förvandlas till ett ytterst verkligt hot då amerikanarna upptäckte att ryssarna hade placerat kärnvapenrobotar på Kuba, (oktober 1962), farligt nära USA enligt deras tycke och smak. Kennedy vägrade ge vika och åkte till Berlin i juni 1963 där han höll ett tal på precis det rätta stället i och med att staden nyligen blivit delad av en mur som hårdbevakades från bägge håll. Kennedy togs emot som en hjälte då han vågade trotsa det mäktiga Sovjetunionen och de 250 000 som lyssnade på hans tal den 26 juni sträckte upp armarna i jubel när han avslutade med följande ord ”Alla fria människor, var de än lever på  jorden, är medborgare i Berlin, och därför är jag som en fri människa stolt över att få uttala orden ”Ich bin ein Berliner””. När man avslutar med sådan känsla kallas det Pathos – man vädjar till människors känslor men utan bra ethos är det omöjligt att få människor att känna sig inspirerade och motiverade så att ni står på samma sida när talet är slut. Kennedy hade vunnit folket hjärtan och i augusti samma år slöt de bägge länderna avtal om att inte ha några kärnvapenprov inom området.

Med några få ord kan man vinna såväl som förlora människors hjärtan och förtroenden men om man vinner kan man inspirera åhörarna att tillsammans med dig uträtta stordåd – en för alla och alla för en som några fiktiva musketörer yttrade i en svunnen tid då en mans hedersord var en del av hans varumärke.

Kommentera